Jag har inte varit sjukskriven sedan 1999. Nästan tio år sedan dess. Usch! Vad är det som är fel på mig? Vet ej faktiskt! Det hela började rätt plötsligt och överaskande med 39 graders feber. Var på väg hem från studierna när jag började frysa och en timme senare väldigt nära hemmet började jag hacka tänder så mycket frös jag. Jag förstod att jag hade feber men jag var rädd över att ha över 40 grader och framför mig hade jag tre trappor att ta mig igenom. Skulle jag klara det? Hur mådde jag egentligen? Jag var rädd för att blunda för jag kände mig svimfärdig. Försökte behålla lugnet och koncentrera mig på att ta mig hem så fort som möjligt.Sedan den 14 oktober har jag varit sjuk. Lätt värk i halsen, svullnad och en beläggning hade jag sedan dag ett. Efter några dagar då febern gick ner fick jag lock och öronvärk. Tog mig snabbt till jouren och fick Kåvepenin (öron-näsa-hals penicillin). Blev inte bättre trots penicillinet utan började också hosta. Det har varit kämpigt med apatiten genom hela resan. Kunde knappt äta nåt under feberdagarna sedan kunde jag klämma i mig ett par smörgåsar med ost och några frukter per dag för att känna mig totalt mätt och belåten (??!!) Vanligtvis är jag en storätare trots min lilla storlek (ja så uttrycker de sig på min nya arbetsplats, de fattar ej att man kan äta så som jag gör och ändå inte vara tjock och jag får ständigt höra "så liten som du är...." muahaha...
Efter att ha varit hemma i 7 dagar utan att ha blivit bra begav jag mig till den privata vården efter tips från min lilla mor. Läkaren som mor hade besökt då hon hade brutit armen tittade på mig och tittade inne i mig, lyssnade och frågade. Han tyckte att jag hade fått fel behandling. Det hade jag själv börjat gissa mig till. Han sa att penicillinet som jag hade fått hade jag inte behövt äta (Kul!) utan OM det är en bakteriell sjukdom då ska jag ha en annan sort OM jag behöver det.
Så så här är det. Om jag nu har en bakteriell infektion så är det inte säkert att jag behöver penicillin. Allt beror på mitt sjukliga tillstånd. Jag blir juh bättre allt eftersom tiden går. Sakta går det, riktigt sakta men jag blir bättre i alla fall.
Han hittade inget i mina öron som tydde på öroninflammation utan jag hade lock för öronen (har det fortfarande) pga vätska där inne... hopp...
Läkaren tog inget blodprov som jag är van vid utan ett näsprov. Det hade jag aldrig varit med om och visste inte hur sånt tas. En lång ca 15 cm tunn stålvajer med lite bomull på ena ändan träs snabbt in genom näsborren och ska vara kvar där inne i ca 15 sekunder för att suga upp det som finns där inne. Det sved och gjorde ont så tårarna började rinna. Obehagligt var det också då han drog ut stickan men vad gör man inte för sin hälsa... puuh att det är över.
Sen så pratade vi och tjattrade om det ena och det andra varav han gjorde ett lung test. Testade kapaciteten av mina lungor och talade om för mig att jag har en kapacitet på 80% utav 100%. Svaret var inte som en chock. Jag visste det eftersom jag hade gjort ett sådant frivilligt test på KI då jag läste medicin och jag hade för avsikt att kolla upp det hela längre fram i tiden och så blev det aldrig av. Mr doktor nämnde att jag kan vara lätt astmatisk utan att ens känna till detta. (Kul!) Jag har alltid varit överkänslig mot dofter, parfym och rök. På senare år har jag även utvecklat lätt allergi mot vissa röda äpplen. Obehandlade, hela hasselnötter men ej i bakverk eller om de är tillagade på något sätt. Så jag ska köra ett test nu i 4 veckor där jag ska använda en inhalator morgon och kväll och därefter återkomma till honom och göra om testet. Min vanliga inhalator som jag använder vid behov är utan kortison och kostar 150 spänn. Den inhalator som jag fick utskriven igår är med en liten mängd kortison och kostar (håll i er nu!) 500 spänn!!! Jag tror jag blev ännu blekare än vad jag är just nu pga sjukdomen i Apotekskassan för kassörskan tittade så konstigt på mig... Jag är inte van att betala över 200 kronor för min medicin... oj!
Nåja, för att få tiden att gå (förutom att söka nytt jobb) så har jag blivit medlem i en singel sajt Det är rätt lite man får göra som en icke betalande medlem men det räcker för mig. Jag vägrar att betala, punkt slut. Men de flesta medlemmar (killar) verkar slösa pengar på sånt. Att sajten har för det mesta betalningsplikt är nog rätt smart för att få bort de oseriösa surfare. Efter en dags medlemskap kom jag i kontakt med en homeopat/musiker i Malmötrakten. Kul prick som älskar att skriva långa brev. Och jag har nu all tid i världen på att skriva lika långa och välformulerade brev :))
Efter två dagars brevväxling så får jag ett vykort på posten men en bild på en flicka och pojke i gammaldags kläder med rubriken " Vänskap gör livet till en fest" och på baksidan har han skrivit: Hej! Jag ville bara säga hej och ritat dit en smillande sol. Kram H.
Gulligt.. väldigt sött för han vet att jag är sjuk men hur sjutton fann han mig?? Min adress??? Spoooky... riktigt spooky! Jahopp, inte svårt egentligen om man vet var man ska söka. Han hade juh mitt namn (dock bara förnamnet) och visste att jag bor på Ön. Utifrån min medlemsprofil hade han mitt födelseår. Svårare än så var det inte. För det finns inte så många L som bor ute på Ön och är födda 19xx. Just kanske H är inte någon våldtäkts man, kidnappare eller tuv men hur fan vet man sånt??? Att brevväxla och berätta om sitt liv är en sak men att lämna ut sin adress till en vilt främmande karl är en helt annan sak. Sånt gör jag inte. Jag har vuxit upp med internet och trodde att jag hade garderat mig.
Han däremot var väldigt strategisk. Han har ej skrivit var han bor bara att han bor i Malmötrakten. Hans mailadress innehöll inga som helst personliga uppgifter. Att han heter H och inte mer än så och att han bodde i Malmötrakten var allt jag visste.
Malmö är stort och hur många H finns det där som är födda samma år som han?!?! Jag ville ändå hitta den som är helt okänd för mig men ändå vet nu var jag bor och vad jag heter. En hel dag tog det mig och söka efter en nål i en höstack. Jag sökte och googlade på hans namn och hans musikaliska intressen. Det gav mig noll. Jag var på väg att ge upp... då jag satsade jag allt på mitt sista alternativ, hans mailadress (hotmail i löööve you) och jag fann snabbt hans efternamn efter första försöket på Öök sajten och sedan var det bara att vända mig till en annan sida och söka där efter en viss H Xx född 19xx och vips så fann jag honom på en gång. Phuuh... kunskap ger makt heter det!
Han har tydligen en egen firma (han är homeopat) så hans tfn. var väl synliga (jag har inte ett enda tfn liggandes ute på nätet, jag har sökt och dubbelkollat och sett till att det ska vara så).
Så vad gjorde jag... jo jag ville ge karln samma känsla som han gav mig (I know where you live känslan) och skickade ett sms till hans mobil genom mitt mobila bredband (Tele2 i löööve you too) för det enda han kan göra är att besvara smset. Det går inte att ringa till ett mobilt bredband :)) muahaha...
Jag tog nog honom på sängen :)) Så är det, ingen kan vara okänd på internet. Men när man vet HUR man kan bli funnen så kan man gardera sig.
ag väntar fortfarande på svar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar